Köl är den del av en båt eller ett fartyg som befinner sig längst ned på skrovets botten (med undantag för eventuell lösköl). Kölen var den stock som man utgick i från för att bygga de tidiga träbåtar och skepp. Kölen är att betrakta som båten ryggrad.
Båtens eventuella barlast är ofta placerad nära kölen. Vanligt har varit att placera barlasten invändigt i båtens botten. Den tidigare barlasten kunde bestå av stenar, senare av järntackor eller betongblock som var ingjutna mot skrovet.
På en modern segelbåt utgör kölen förutsättningen för att båten ska kunna kryssa. Kölens uppgift är tvådelad då den dels genom sin vikt ska motverka den krängning som uppstår när vinden drar i seglet och på så sätt vill välta båten, dels minska båtens avdrift, det vill säga benägenheten att driva i sidled i vindens riktning, när båten kryssar eller seglar bidevind. Kölar är monterade med ett flertal grova bultar, kölbultar, mot båtens dödträ upp genom bottenstockar om det är en träbåt.[källa behövs] På en plastbåt är det på motsvarande sätt en konstruktion i stål som tar upp belastningen av kölen.
Eftersom kölen är det som sticker längst ned under ytan är det även den som är mest utsatt vid en grundstötning. Olika kölkonstruktioner är olika känsliga. Generellt kan sägas att ju kortare och djupare köl, desto känsligare är den. En långkölad båt där även rodret sitter bak på kölen har betydligt bättre chanser att klara en grundstötning än en fenkölad båt. Mer eller mindre fantasifulla försök har gjorts att minska skadorna vid grundstötningar. Till exempel finns så kallade kölskydd i form av ett gummiskydd som fästes på kölen framkant för att ta upp en del av energin vid en grundstötning.
Idag kan kölen i sin mest extrema form vara en vinge med en stor bulb, en strömlinjeformad utbuktning, nederst på kölen. Bulben innehåller barlasten.
