Dagens moderna båtar byggs i allmänhet av plast som består av flera ingående komponenter. Kombinationsmaterialet kallas ofta för komposit.
En komposit består oftast av två eller flera samverkande materialtyper. Dessa kan vara olika typer av fibrer, olika typer av fyllmedel i form av partiklar, pigment, tixotroperingsmedel, flamdämpare, vätningsförbättrare etc, etc.
Utöver ovanstående materialtyper ingår naturligtvis även ett bindemedel, som inom komposttekniken oftast kallas matris. Alla ingående delar i kompositen kommer att påverka det sammansatta materialets egenskaper. Den del av kompositen som påverkas är i de flesta fall matrisen. Beroende på typen av armeringsmaterial och tillsatser påverkas kompositen på olika sätt. Främst mekaniska egenskaper påverkas men skillnader i fysikaliska, kemiska och termiska egenskaper kan även uppkomma. En ytterligare avgörande faktor för vilka egenskaper som erhålls är den tillverkningsmetod som utnyttjas.
En komposit definieras av att alla ingående komponenter har egna specifika egenskaper men att den sammansatta kombinationen erhåller egenskaper som ingen av de ingående komponenterna har.
Mekaniska egenskaper: Styrka, det vill säga, förmåga att bära last, samt styvhet, det vill säga, förmåga att motstå deformation, är grundläggande begrepp inom kompositens mekanik.
Den faktor som är viktigast för funktionen hos det sammansatta materialet är kompatibiliteten hos komponenterna. Ofta, speciellt vad avser fiber – matriskombinationer är den kemiska kompatibiliteten och ytornas karaktär avgörande.
Kemiska egenskaper: Matrisen och bindningen mellan fiber och matris kan påverkas av omgivande kemisk miljö. Kemisk påverkan av UV-ljus, Vatten, Luftsyre och Kemikalier är förhållanden som helt styrs av matrisens typ och sammansättning.
De byggmetoder som dominerar i dagens plastbåtsproduktion är så kallad handuppläggning, fibersprutning, vacuuminjicering samt vacuumlaminering. Man pratar ofta om öppna respektive slutna metoder.
Vanligast är fortfarande öppen handuppläggning vilket innebär att det torra halvfabrikatet, i form av fiber i olika former placeras i formrummet och impregneras noggrant med matris med hjälp av olika typer av rollers.
Fibersprutning, som tidigare var helt dominerande som produktionsmetod vid serietillverkning, minskar i dag beroende av miljöskäl.
I stället vänder sig allt flera producenter till olika vacuumassisterade metoder som injicering och vacuumlaminering. Dessa metoder innebär att armeringsmaterialet kapslas in och komprimeras med hjälp av vacuum. I fallet med injicering låter man det applicerade vacuumet suga in bindemedlet och impregnera armeringen. Vacuumlaminering användes vid utnyttjande av lite mera kvalificerade material såsom kol och aramider i Epoximatris, där ett förimpregnerat halvfabrikat placeras i formen och konsolideras med hjälp av vacuum.
Alla dessa metoder har sina för och nackdelar men är avhängigt serie och användning av produkterna.
